Alm: arter, kännetecken, förekomst i Tjeckien och odling

Almar (Ulmus) är ett släkte lövfällande träd i almväxtfamiljen (Ulmaceae), utbrett i norra halvklotets tempererade zon. Lättast känner du igen dem på den osymmetriska bladbasen och de små runda vingade nötterna, som mognar redan på våren. I Tjeckien finns tre inhemska arter, skogsalm, lundalm och vresalm, och alla är viktiga trädslag i svämskogar och rasbranter – men sedan 1900-talet har de försvagats kraftigt av en svampsjukdom, almsjukan.

Almen i korthet

Så känner du igen almen

Almar hör till de lövträd som man med lite övning kan känna igen under alla årstider. De viktigaste kännetecknen är:

• Bladen är strödda, enkla, elliptiska till omvänt äggrunda, med dubbelsågad kant (de stora tänderna bär ännu mindre tänder). Mest typisk är den osymmetriska bladbasen: ena bladhalvan fäster lägre på bladskaftet än den andra. Nervationen är parallell, med raka sidonerver.
• Blommorna är små, tvåkönade och oansenliga, samlade i knippen på fjolårets skott. De slår ut före lövsprickningen, så på våren ser almkronan violett till brunaktig ut.
• Frukterna är platta, runda till ovala vingade nötter med fröet i mitten eller närmare det övre hacket. De mognar redan i slutet av våren och sprids i stora mängder med vinden.
• Barken är slät och gråbrun hos unga träd, senare längsgående fårad. Vissa former av lundalm har tydliga korklister på kvistarna.
• Knopparna är mörka, äggrunda och sitter växelvis i två rader, vilket ger kvistarna ett typiskt ”fiskbensliknande” utseende.

Den osymmetriska bladbasen skiljer säkert almen från avenbok, som den ofta förväxlas med. Avenboken har symmetriska blad och nötter med ett treflikigt högblad.

Almarter i Tjeckien

Den ursprungliga artikeln angav äldre eller felaktiga namn. Enligt dagens nomenklatur är följande tre arter inhemska i landet:

Skogsalm (Ulmus glabra)

Kallades förr också Ulmus scabra. Den har störst blad av de inhemska arterna, vanligen 8–16 cm långa, på ovansidan sträva som sandpapper och med mycket kort skaft. I spetsen finns ofta tre korta flikar. Fröet sitter mitt i vingen. Den blir 30–40 m hög och föredrar fuktiga, näringsrika jordar i bergs- och kullandskap, typiskt i ras- och ravinskogar tillsammans med tysk lönn, ask och lind.

Lundalm (Ulmus minor)

I äldre litteratur kallad Ulmus carpinifolia, även känd som fältalm. Bladen är mindre (cirka 4–10 cm), släta och glänsande på ovansidan, med tydligt osymmetrisk bas. Fröet sitter nära vingens övre hack. Det är en värmeälskande låglandsart som växer i svämskogar, lundar och buskmarker i varmare trakter, särskilt i södra Mähren och längs Elbe (Polabí). Den förökar sig ofta med rotskott och bildar även buskartade bestånd.

Vresalm (Ulmus laevis)

Ett typiskt träd i svämskogarna längs stora floder, som tål långvariga översvämningar. Du känner igen den på de långskaftade blommorna och frukterna, som hänger på tunna skaft, och på nötvingens fransade kant. Bladbasen är starkt osymmetrisk. Äldre träd bildar skivlika rotben vid stambasen och rikligt med vattenskott på stammen. Vresalmen är något mer motståndskraftig mot almsjukan än de två andra arterna, eftersom de barkborrar som sprider sjukdomen sällan söker sig till dess bark.

Främmande almar och hybrider

• Sibirisk alm (Ulmus pumila): småbladig art från Östasien, planterad i läbälten och längs vägar. Den tål torka och almsjuka och förvildas på sina håll.
• Hybridalm (Ulmus × hollandica): hybrid mellan skogsalm och lundalm som även uppstår spontant i naturen. Hit hör många parksorter.

Almar korsar sig lätt, vilket försvårar artbestämningen i fält. Därför bör man bedöma flera kännetecken samtidigt: bladens storlek och strävhet, skaftets längd, blomskaften och fröets läge i vingen.

Var almar växer och deras ekologi

Släktet Ulmus finns i Europa, Asien och Nordamerika, och når även bergstrakter i Centralamerika. Störst artrikedom har det i Östasien. I Tjeckien har almar aldrig bildat egna bestånd men varit ett viktigt inslag i svämskogar (vresalm, lundalm) och ravinskogar (skogsalm). I svämskogarna växer de tillsammans med skogsek, ask, popplar och viden.

Almar trivs i djupa, fuktiga och näringsrika jordar. På bladen lever dussintals insektsarter, till exempel den sällsynta almsnabbvingen, vars larver är helt bundna till alm. De tidiga blommorna är en viktig tidig pollenkälla och fröna en omtyckt föda för fåglar.

Almsjukan: sjukdomen som förvandlade landskapet

Almsjukan (holländsk almsjuka) är en kärlsjukdom som orsakas av svamparna Ophiostoma ulmi och den mer aggressiva Ophiostoma novo-ulmi. Sporerna sprids av almsplintborrar (släktet Scolytus), små barkborrar som utvecklas under barken på försvagade almar. Svampen täpper till kärlen, trädet vissnar och dör oftast inom en till några säsonger. Första symtomet är att bladen plötsligt gulnar och torkar i en del av kronan; i tvärsnitt av grenar syns bruna prickar eller ringar i den yngsta veden.

Den första epidemivågen drabbade Europa på 1920-talet, den andra och betydligt mer förödande från 1960- och 70-talen. Hundratusentals stora almar försvann ur alléer, parker och skogar. Almarna har dock inte dött ut: tack vare sin förmåga att skjuta skott överlever de som yngre träd och buskar, som ofta dör så snart stammen blivit tillräckligt grov för almsplintborrarna.

Virke och användning

Almvirke är hårt, starkt, segt och svårkluvet, med tydlig ådring och brun kärnved. Under vatten är det ytterst beständigt. Därför användes det förr till:

• faner och möbler, särskilt tack vare den dekorativa ådringen,
• vattenbyggnader, kvarnhjul, pålar och vattenledningsrör av trä,
• hjulmakeri, främst hjulnav, eftersom virket inte spricker,
• skeppsbyggnad, parkett samt svarvade och snidade föremål.

Almlöv var ett näringsrikt foder för boskap, och basten användes till rep och mattor. På grund av almsjukan är kvalitativt almvirke i dag sällsynt och eftertraktat.

Odla alm i trädgården

Almar är anspråkslösa, tål beskärning och stadsmiljö, växer snabbt och skjuter gärna nya skott. Den största risken är almsjukan, så i trädgårdar och städer rekommenderas resistenta sorter.

Växtplats och jord

• Ljus: sol till halvskugga; skogsalmen tål även mer skugga.
• Jord: djup, näringsrik och frisk; vresalm klarar periodvis översvämmade platser, lundalm och sibirisk alm även torrare jordar.
• Utrymme: fullvuxna träd behöver mycket plats; välj dvärg- eller hängformer till mindre trädgårdar.

Plantering och skötsel

Barrotade plantor sätts under vilotiden på hösten eller tidigt på våren, krukodlade när som helst utom vid frost och svår torka. De första två till tre åren behöver träden regelbunden vattning och marktäckning. Beskär helst på sensommaren eller vintern, aldrig på våren när almsplintborrarna svärmar, eftersom färska sår lockar dem.

Lämpliga sorter

• Ulmus glabra 'Camperdownii': hängalm med paraplyformad krona, populär i parker.
• Ulmus × hollandica 'Wredei': mindre träd med guldgula, krusiga blad.
• Resistenta sorter som 'Lobel', 'New Horizon' och serien 'Resista', förädlade med inslag av asiatiska arter för alléplantering.

Sjukdomar och skadegörare

Förutom almsjukan angrips almar av bladlöss som bildar galler på bladen (till exempel Tetraneura ulmi och Eriosoma), almsplintborrar och bladätande skalbaggar som almbladbaggen. Angripna delar med symtom på almsjuka måste tas bort i tid och veden brännas eller barkas, så att den inte blir en kläckningsplats för almsplintborrar.

Kuriosa och kulturell betydelse

• I antikens Rom användes almar som levande stöd för vinrankor. ”Almens och vinrankans bröllop” blev ett vanligt motiv i poesi och konst.
• I Homeros Iliaden planterade nymfer almar kring kung Eetions grav; i grekisk mytologi förknippades almen med sorg och underjorden.
• Almar utgjorde stommen i historiska alléer i Europa och Nordamerika innan almsjukan decimerade dem. I dag ersätts de i alléer främst av lindar och lönnar.
• Den tjeckiska staden Jilemnice och efternamnet Jílek syftar på almen (tjeckiska jilm) och visar hur vanlig den en gång var i landskapet.
• Många gamla almar är utsedda till skyddade minnesträd; de hör till de mest värdefulla resterna av de ursprungliga bestånden.

Sammanfattning

Almen är ett ståtligt lövträd med osymmetriska blad och runda, vingade frukter. I Tjeckien är skogsalm (Ulmus glabra), lundalm (Ulmus minor) och vresalm (Ulmus laevis) inhemska, kompletterade av den införda sibiriska almen och hybrider. Det sega virket var uppskattat i vattenbyggnader, hjulmakeri och möbelsnickeri. Trots att almsjukan har utplånat de flesta stora träden överlever almarna tack vare sin skottskjutningsförmåga, och resistenta sorter ger dem åter en plats i parker och alléer.