Tall och andra arter (Pinus): kännetecken, förekomst i Tjeckien och odling

Tallsläktet (Pinus) omfattar barrträd och buskar i tallväxtfamiljen (Pinaceae), med omkring 110–120 arter som nästan uteslutande finns på norra halvklotet. Tallar känns lättast igen på barren, som sitter i knippen (oftast om två, tre eller fem). I Tjeckien är tre arter inhemska: tall, bergtall och myrtall. Tallen är efter granen det viktigaste skogsträdet och växer där andra träd bara skulle tyna bort.

Tallen i korthet

Så känner du igen en tall

Bland andra barrträd är tallen omisskännlig tack vare barrens placering. Gran och ädelgran har enskilda barr, lärk har täta knippen om 20–40 och fäller dem till vintern. Tallen har barren i små knippen som vid basen omges av en hinnaktig slida.

• Antalet barr per knippe är det viktigaste kännetecknet. Tvåbarriga är till exempel tall, bergtall och svarttall. Trebarriga är gul tall och styvtall. Fembarriga är weymouthtall och cembratall.
• Kottarna hänger eller står ut, har hårda förvedade fjäll med förtjockad spets (sköld) och faller av hela. Ädelgranens kottar sönderfaller däremot direkt på grenen.
• Barken är djupt fårad på äldre träd. Tallen har i stammens övre del den typiska orangeröda, tunt flagnande barken.
• Kronan är hos unga träd ofta konisk, med åren breddas den och blir ofta paraplyformad eller oregelbunden.

Blomning och kottmognad

Tallar är sambyggare. På samma träd finns gula hanliga kottar samlade vid basen av årsskotten och små rödvioletta honliga kottar i skottspetsarna. Vid blomningen i maj och juni frigörs så mycket pollen att pölar och bilar täcks av det. Folk kallar det ”svavelregn”. Efter pollineringen utvecklas honkotten i ungefär två år. Hos tallen mognar kotten på hösten andra året och de vingade fröna faller ut först våren det tredje året. Hos vissa arter, till exempel pinje, tar mognaden tre år.

Tallar i Tjeckien

Inhemska arter

Tall (Pinus sylvestris) är ett träd som vanligen blir 25–35 m högt, undantagsvis över 40 m. Den har par av blågröna, lätt vridna barr, 3–7 cm långa, och 3–7 cm långa kottar. Den känns lätt igen på den orange barken i stammens övre del. Den växer från lågland till berg och trivs bäst på näringsfattiga sandjordar, klippor och torvmossar. Det är landets vanligaste tall.

Bergtall (Pinus mugo) är en flerstammig buske med nedliggande grenar, vanligen 1–3 m hög. Barren sitter parvis, är mörkgröna och 3–8 cm långa. Den är inhemsk i de högsta delarna av Krkonoše (Jättebergen) och Šumava (Böhmerwald), där den bildar sammanhängande bestånd ovanför trädgränsen. På andra håll, till exempel i Hrubý Jeseník, planterades den förr och tränger nu undan värdefulla alpina kalmarker.

Myrtall (Pinus uliginosa, syn. P. rotundata) växer som ett enstammigt träd upp till omkring 20 m eller som buske. Den är bunden till torvmossar, till exempel i Třeboň-regionen, Šumava, Krušné hory (Erzgebirge) och Slavkovský les. Taxonomiskt hör den till gruppen kring bergtall och pyrenétall (P. uncinata). Botanikerna diskuterar fortfarande dess ställning och i olika källor anges den som egen art eller underart. Där bergtall och myrtall möts uppstår hybrider som kallas Pinus ×pseudopumilio.

Icke-inhemska tallar i skogar, parker och trädgårdar

Cembratall (Pinus cembra) är inte inhemsk i Tjeckien. Den växer naturligt i Alperna och Karpaterna och finns i landet bara planterad, till exempel i bergen och i parker. Den har fem barr per knippe och kottar som inte öppnar sig. Fåglar och gnagare plockar ut fröna. Äldre litteratur förväxlade den ibland med dvärgtall (Pinus pumila), men det är en egen buskartad art från Fjärran östern och Sibirien.

• Svarttall (Pinus nigra) har styva, mörka barr som är 8–16 cm långa. Förr planterades den flitigt på kalkbranter och tippar. I Český kras sprider den sig på sina håll till värdefulla stäppmarker.
• Weymouthtall (Pinus strobus) kommer från Nordamerika. Den har mjuka femtaliga barrknippen och långa, smala kottar. I Böhmisk-sachsiska Schweiz har den blivit invasiv och nationalparksförvaltningen tar aktivt bort den.
• Andra trädgårdsarter är ormskinnstall (P. heldreichii), makedonisk tall (P. peuce), banksianatall (P. banksiana), gul tall (P. ponderosa), mosaiktall (P. parviflora) och himalayatall (P. wallichiana).

Var den växer och dess ekologi

Tallar är typiska pionjärträd. De kräver mycket ljus och tål torka, kyla och näringsfattiga, sura eller tvärtom kalkrika jordar. Därför är de ofta först med att kolonisera sandmarker, klipphöjder, torvmossar och övergivna stenbrott. Där sällskapar de ofta med björk. På bördigare jordar växer dock bok, gran eller ädelgran så småningom förbi och skuggar ut dem.

Naturliga tallskogar finns i Tjeckien på sandstenen i Kokořínsko och Český ráj, kring Doksy, i Třeboň-regionen och på sandmarkerna i södra Mähren vid Hodonín. En stor del av tallskogarna har dock planterats av människan. Tallen har en djup pålrot och står därför bättre emot stormfällning än granen.

Men inte heller tallen klarar torka utan följder. Efter torråren efter 2015 dör tallbestånd i stor skala, främst i södra Mähren och mellersta Böhmen. Försvagade träd angrips av tolvtandad barkborre, svampsjukdomar och tallmistel (Viscum album subsp. austriacum). Kottar och frön är viktig föda för korsnäbbar, ekorrar och hackspettar. Tallen lever också i symbios med mykorrhizasvampar, till exempel slemmiga soppar som smörsopp och med tallsopp.

Virke och användning

Furu räknas till de mjuka träslagen men är hårdare, tyngre och kådrikare än gran. Densiteten ligger kring 500–550 kg/m³. Den har rödaktig till brunaktig kärnved och ljus splintved och är lätt att bearbeta. Tack vare kådan är den mer beständig och håller länge även utomhus efter impregnering.

• Byggnation omfattar takstolar, bjälkar, fönster, golv, altaner och stolpar.
• Virket används även inom möbel- och snickeribranschen, eftersom massiv furu är omtyckt för sin ådring.
• Av virket tillverkas cellulosa och skivmaterial.
• Ur kådan utvanns förr terpentinolja, kolofonium och tjära.
• Barr och unga skott används till örtpreparat, till exempel eteriska oljor för inhalation och bad eller sirap av tallens ”ljus”.
• Ätliga frön, så kallade pinjenötter, ger främst pinje (P. pinea), sibirisk cembratall (P. sibirica) och koreansk tall (P. koraiensis).

Odla tall i trädgården

Tallar hör till de minst krävande barrträden. När du väljer plats måste du dock räkna med slutlig storlek. Tall och svarttall blir stora träd, så till en mindre trädgård passar bergtall och dvärgsorter bättre.

Växtplats och jord

• Välj full sol, eftersom tallen glesnar och tappar de nedre grenarna i skugga.
• Jorden ska vara väldränerad, gärna sandig eller stenig. Tallar ogillar framför allt ständig väta och tung lera. Undantaget är myrtallen, som är anpassad till torvmossar.
• Tall tål sura jordar, svarttall och bergtall klarar även kalkrika jordar.

Plantering och skötsel

Plantera helst på våren eller från slutet av augusti till oktober, helst krukodlade plantor. Tallar med pålrot tål dåligt att flyttas när de är större. De första två åren efter planteringen behöver de vattnas vid torka, äldre tallar behöver oftast ingen bevattning. Gödsla bara minimalt. En kompakt form hos bergtall eller bonsai behåller du genom att vid månadsskiftet maj–juni korta de unga skotten, de så kallade ”ljusen”, med ungefär hälften till två tredjedelar. Från gammal ved bildar tallen inga nya skott.

Populära trädgårdssorter är bergtall 'Mops', 'Gnom' och 'Pumilio', tall 'Watereri' och dvärgformer av weymouthtall, till exempel 'Radiata'.

Skadedjur och sjukdomar

• Tallskytte får barren på unga plantor att bli bruna och falla av. Det hjälper med en luftig växtplats och att ta bort angripet barrfall.
• Röd bandsjuka (Dothistroma) och skottdöd (Diplodia) angriper särskilt svarttall.
• Weymouthtallens blåsrost angriper fembarriga tallar och behöver vinbär som mellanvärd. Plantera därför inte weymouthtall nära svarta vinbär.
• Bland skadedjuren förekommer nunnefjäril, tallstekelar, snytbaggar och barkborrar, som främst angriper torkförsvagade träd.

Kuriosa och kulturell betydelse

• Det fornslaviska och gammaltjeckiska namnet på tall är sosna. Det lever kvar i många ortnamn och i det tjeckiska namnet på snytbaggar, sosnokaz.
• Pinus longaeva i White Mountains i Kalifornien hör till de äldsta levande organismerna på jorden. Dess ålder uppskattas till över 4 800 år.
• Släktet finns främst på norra halvklotet. Endast en art, Pinus merkusii, korsar naturligt ekvatorn på Sumatra.
• I Östasien är tallen en symbol för långt liv och uthållighet och räknas till de mest värdefulla träden i japanska trädgårdar och bonsai.
• Tallarnas pollenkorn har två luftsäckar. Tack vare dem bärs de av vinden flera mil, och i torvsediment hjälper de forskare att rekonstruera forntida skogar.

Sammanfattning

Tallen är ett tåligt, ljusälskande barrträd som du känner igen på barren i knippen. I Tjeckien är tall, bergtall och myrtall inhemska. Cembratall, svarttall och weymouthtall har planterats och vissa sprider sig på oönskat sätt. Tallen koloniserar sand, klippor, torvmossar och bergskammar och ger värdefullt, kådrikt virke. I trädgården är den lättskött så länge den får gott om sol och väldränerad jord.